Tolv länder på fjorton dagar

Vi bestämde oss slutligen för att pröva ”Via Baltica” på vår årliga väg från Helsingfors till Torrevieja. Den 515 mil långa resan förde oss genom tolv  länder på fjorton dagar. Att ”fuska” sig genom så många länder på så kort tid ger kanske få bestående minnen av vad man sett. Men visst kan vi nu med stöd av dagboken återvända till de mest tilltalande områdena vi passerat.

Egentligen hade vi tänkt vänta ett par år till innan vi tog risken att testa Via Baltica. Det var nämligen inte länge sedan vägarna var i riskabelt dåligt skick. Därutöver tvingades man också köa timtals vid de strängt bevakade tull- och gränsposteringarna. Men tröstade av positiva signaler från andra husbilister dristade vi oss att testa vägen redan nu. Vi klarade av det hela – och visst var resan värd att göra. Detta trots att den absoluta trafikanarkin och de urusla vägarna i Polens ostliga och sydostliga regioner gav oss en del huvudbry.

Över finska viken åkte vi på endast 3½ timme. Vägen från estniska Tallinn söderut löper som om den vore ritad med linjal på kartan. Vi åkte som på räls och brydde oss inte om att stanna förrän vi plötsligt var framme i Riga. Den lettiska huvudstaden med ”gamla sta’n” och sina pompösa kulturbyggnader är väl värd ett besök.

Tidigt följande morgon hittade vi, efter en del felkörningar, den snörräta vägen söderut igen. Passerade ”Europas mittpunkt” (en av flera), en större sten på en litauisk åker, men beslöt att i övrigt strunta i landet och koncentrera oss på Polen i stället. Hamnade innan gränsen in i en bilkö, flera kilometer lång, och förberedde oss på det värsta. Men i takt med att bilar bakom började köra förbi oss i den motkommande filen så gjorde vi det samma och kom sedan snabbt fram till gränsstationen där den överlånga långtradarkön väntade på tullklarering.

Polsk trafikanarki

Acceptabla vägar och västerländsk trafikkultur är okända storheter i det färska EU-landet. Smala och gropiga vägar med djupt spårslitage gör körandet, i synnerhet med en rätt tungt lastad husbil, direkt plågsamt. De dödsföraktande polackernas totala hänsynslöshet i trafiken saknar motstycke. Oberoende av förbudsskyltar, sikthinder eller eventuella linjedragningar kastar man sig med dödsförakt in i omkörningssituationer där man tvingar all mötande trafik att väja.

Visst förstår man nu att många västerländska försäkringsbolag fortfarande inte riskerar teckna ”allrisk” försäkringar för turistbilar i de forna öststaterna. Lyckas man teckna en tilläggsförsäkring bör man räkna med att självrisken kan vara fyra gånger den normala.

Vårt polska huvudmål var egentligen Krakow och regionerna där omkring. Men inte kunde vi ju låta bli att kolla landets huvudstad Warszawa. Vi hittade en helt trevlig campingplats (Wok) nära floden Visla varifrån vi sedan tog en taxi in till stadens centrum.

Staden skiljer sig inte nämnvärt från andra mellaneuropeiska storstäder – livligt trafikerad – luftig och rätt grön. Vi hade däremot faktiskt väntat oss lite mera glans av stadens äldre delar.

Mot kultur och dödsläger

EU pumpar in en hel del pengar för att förbättra infrastrukturen i landet. Det är förvisso bra på sikt. Däremot är det otroligt frustrerande att inte kunna hålla farten uppe p.g.a. alla pågående vägarbeten. Å andra sidan hade vi ju inte så bråttom heller.

Visst är det alltid lika plågsamt att konfronteras med ohyggligheter från förgången tid. Men inte kunde vi ju heller låtsas om ingenting och bara passera förintelselägren Birkenau och Auschwitch (Oswiecim) utan att ta oss en titt på det forna eländet. Vi upplevde nog att hela orten ännu var präglad av plågsamma minnen och visst kunde man fortfarande förnimma dödens ande svävande över nejden.

Den forna huvudstaden Krakow var däremot, med sin rätt stora ”gamla stad”, en riktigt trevlig bekantskap. Staden finns med på listan av världens kulturarv. På samma lista står även den imponerande gamla saltgruvan Wieliczka med alla sina saltskulpturer och historiska minnesmärken. Den över tre kilometer långa promenaden ner i gruvan tog ca två timmar i anspråk. Uppfärden från underjorden, inpackade som stående sillar, mage mot mage, kind mot kind, i övertrånga burar (1,5 m2) som rymde åtta personer, var en upplevelse som inte går att beskriva. Inte långt ifrån att klaustrofobin hade grabbat tag i en med full styrka.

Slovakien nästa och sedan Wien

Det blev övernattning uppe i alperna i den lilla byn Zakopane som ju är mest känd som arrangör för en lång rad mästerskap i såväl alpin- som nordisk skidsport. Campingen låg rakt under den höga backen med alla skidliftar. Det kändes skönt att starta utvilad eftersom dagen skulle visa sig utvecklas till något av en ”missarnas dag”. Under vår resa i österled hade vi nämligen inte tillgång till vår eminenta ledsagare navigatorn ”Mio” som i Västeuropa besparat oss från många tabbar.

Att hitta ut från Zakopane var inte lätt, men inte blev det lättare att hitta fram till den slovakiska gränsen heller. Vägen var utan förvarning plötsligt spärrad vilket betydde att vi tvingades köra tillbaka och sedan leta oss fram via en väg som inte var stort bättre än forna tiders åsnestigar i bergen. När vi äntligen kom fram till något som påminde om en motorväg höll vi plötsligt på att halka ur landet in i Ungern innan vi ens hunnit besöka Bratislava.

Staden är alla gånger värd ett besök. Donau är inte blå där heller men närheten till den mäktiga floden skapar ändå en viss lyrisk känsla i kroppen. Mer än den vackra gamla staden hann vi inte titta på, vi hade nämligen ställt in oss på att komma fram till campingen i Wien ännu samma kväll. Men även på den sträckan höll vi på att förlora en del tid. Någonstans läste vi fel på skyltarna och var plötsligt på väg in i Ungern igen. Och dit hade vi faktiskt inte tänkt oss denna gång.

Det var söndag kväll när vi närmade oss Wien. Trafiken tätnade men vi hoppades ändå hinna fram innan mörkrets inbrott. Vilket vi också gjorde, bara för att konstatera att den tilltänkta campingen var stängd. Vad göra? Jo, vi aktiverade navigatorn, som ju hittills varit stängd under resan och uppmanade Mia att spåra upp en alternativ camping i stället. Vi hittade en på andra sidan staden och körde in trots att receptionen var stängd. ”Wien Wast” heter den helt trevliga campingen.

Visst är Wien en magnifik stad. Helst borde man reservera en vecka, eller kanske mer för att lära sig sta’n och hinna uppleva något av mångfalden bland konserter och evenemang. Vi gjorde centrum på en dag. Det blev en del Mozart och Sachertårta – det blev Lippizanerhästar och Schönbrunn och naturligtvis en rundvandring bland de ståtliga byggnaderna och parkerna.

Ljubljana en pärla

Efter en natt i österrikiska Leibnitz drog vi vidare till Slovenien och dess huvudstad Ljubljana. Staden visade sig vara en liten pärla. Vi upplev den som resans hittills skönaste och mest trivsamma stad. Uppe i den ståtliga borgen på höjden har man en underbar utsikt över staden som byggts upp längs floden med samma namn. Trivsamma restauranger och barer kantar flodstranden. Folket verkade trivas i sin omgivning och det allmänna tempot var genomgående lugnt och avslappnat.

Slovenien med sina sköna berg och gröna dalar upplevde vi som ett mycket vackert land. Till och med vägarna var i gott skick, vilket i sig kanske berodde på att de allmänna vägavgifterna gick till underhållet av dessa.

Adriatiskt bad

Eftersom vi redan befann oss rätt långt österut kunde vi ju inte missa Kroatien. Landet har ett gott rykte och är välkänt för sin vackra skärgård och sitt rena vatten. Vi blev inte besvikna. Vårt första dopp i adriatiska havet gjorde vi vid ”Camping Finida” nära staden Umaf på halvön Istrien i nordvästra Kroatien. Det hade däremot dragit alltför långt ut på tiden att åka längre söderut, vilket i sig var beklagligt eftersom de vackraste delarna av landet faktiskt finns att beskåda där. Men vi kollade den 3000 år gamla och rätt slitna staden Pula med ett colosseum och en del andra romerska bågar och kvarlämningar. Vi badade också 40 gradigt svavelbad i spaet ”Istarska Toplica” där vi sedan övernattade på anläggningens parkeringsplats.

Kroatien är avgjort värt ett längre besök. Där finns mycket att se och uppleva. De ökande turistströmmarna har dessvärre gjort att den allmänna prisnivån gått upp otroligt mycket de senaste åren.

Snabbt svep också genom Italien

I dag har vi varit nio dagar på väg på en klart sydlig kurs. Nu gäller det att styra kosan västerut mot Italien och Frankrike för att sedan vända söderöver hem mot Torrevieja. Vi är redan rätt mätta på allt vi sett och upplevt hittills i de östliga delarna av Europa varför Italien blir något styvmoderligt behandlat.

Venedig blev en klar miss eftersom vi helt enkelt inte rymdes in på någon parkering med vår ohanterliga husbil. Florens i rusningstid blev heller inte vad vi hade tänkt oss. Däremot hade vi en riktigt skön kväll och natt på campingen ”Toscana Village” i Montópoli mellan Florens och Livorno i Arnodalen. Den poolen var helt enkelt underbar efter den rätt heta kördagen med de många missarna.

Oljebyte i Pisa

Dagen därpå var det bilens tur att få extra uppmärksamhet. Lätt service med oljebyte gavs i närheten av det lutande tornet i Pisa. Åkte vidare på de smala men oerhört vackra vägarna på bergsbalkongerna rakt ovan havet. Övernattade på en camping i Ceriale mitt emellan Savona och San Remo. Följande dagsetapp omfattade hela Rivieran där små städer avlöser varandra stup i kvarten. Avsnittet hörde inte till det trevligaste eftersom lördagstrafiken med virrvarret av scootrar och cyklister skapade en viss osäkerhet i samförståndet. Monte Carlo betittades från de öppna bilfönstren där lukten av pengar på ett påtagligt sätt strömmade genom våra näsor.

Varför inte Montpellier?

På våra årliga resor mellan Spanien och Finland har vi ju inte kunnat undgå att köra genom Frankrike. Däremot har vi hittills inte haft något större intresse att närmare besiktiga de franska städerna vid vägen. Strasbourgh givetvis undantaget. Men från och med nu har vi beslutat göra också minst en fransk stad under resan. Denna gång föll valet på Montpellier som ligger väl till på rutten. Vi hittade till slut en parkeringsficka vid en av huvudgatorna och gjorde sedan staden till fots.

Entrén till själva centrum är rent magnifik. Moderna valvbågar i romersk stil med fontäner och springbrunnar leder oss in i själva centrum. Staden känns öppen och luftig och lockar definitivt till återbesök.

Innan vi åker in i Spanien övernattar vi på campingen LaPresgu’ile strax NO om Perpignan.
 

Spanskt vin och sedan hem

Eftersom vi redan hade kört 440 mil och varit tolv dagar på väg kändes det motiverat att starta slutspurten mot hemmet. Det blev ännu en övernattning i Benicassim strax norr om Valencia. Men sedan gick spåret den normala vägen via vininköpet hos Primitivo i Monovar direkt hem till Mar Azul i Torrevieja.

Summa summarum var vi helt nöjda med resan. Åter en gång har vi tagit tillvara nya intryck och lärdomar – denna gång från de för oss mera okända forna öststaterna. Ett snabbt svep över tolv länder på fjorton dagar ger ju inte i sig bestående minnen. Men visst kan man ju återkomma till de mest intressanta platserna i ett senare skede.

Anneli & Christian Schönberg                              

Några bilder från resan

 

Colosseum i Pula

Birkenau

Ljubljana

Montpellier