Kulmen på julhögtiden är för många julottan eller minnena av barndomens julottor, hur man andäktigt lyssnade till den välkända berättelsen om Jesusbarnets födelse, om Maria och Josef, som skulle skattskriva sig, om herdarna, de tre vise männen ... En tradition som ger förankring och trygghet, men vad är sanning och vad är saga?

Vem var Jesus Kristus?

Den frågan har sysselsatt lekmän såväl som historiker och bibelforskare under en stor del av de två millennier som förflutit sedan han vandrade på Jorden. Många troende menar att all relevant information står att finna i Bibeln. Andra – i vår tid allt fler – hävdar att Jesus som historisk person är i det närmaste okänd. Redan för ett antal decennier sedan skall en högt uppsatt kyrkans man i England ha blivit ombedd att hålla ett föredrag om Jesu liv. Han tackade nej med motiveringen att ”om det vet vi nästan ingenting”.

Även den trosriktning vi kallar ”kristendom” anses av flertalet nutida forskare ha tämligen lite att göra med det som Jesus verkligen stod för och de händelser som utspelade sig under hans livstid. Eller närmare bestämt under de högst tre år han förefaller ha varit aktiv som förkunnare. Kristendomen som vi känner den är en i huvudsak romersk skapelse på grundval av främst de brev vilka missionären Paulus, som själv aldrig upplevt Jesus, skrev till ett antal församlingar han grundat i östra medelhavsområdet. En del av breven i Nya Testamentet tros inte ens härröra från honom.

Paulus förefaller ha stått i rätt kraftig opposition gentemot Jesus efterlämnade, mycket väl anskrivne bror Jakob (redan av dåtiden kallad ”den rättfärdige”), som efter korsfästelsen förvaltade det religiösa arvet efter Jesus och under ett par decennier ledde den judisk-kristna församlingen i Jerusalem. Han ansåg att Paulus spred en alldeles felaktig bild. Emot Paulus som religionsstiftare i Jesu namn finns det således all anledning att vara skeptisk.

De fyra evangelierna (av något dussin som var i omlopp innan NT:s innehåll fastställdes på 300-talet) författades, på grundval av diverse muntliga berättelser, av personer som vi vet mycket litet om och som säkerligen inte haft någon egen förstahandskunskap om personen Jesus och hans gärningar. Dessa skrifter anses ha tillkommit under en period av 50-70 år med början av ”Markus” ett par decennier efter Jesu död. Redan det faktum att evangelierna på ett betydande antal punkter skiljer sig åt och ibland emotsäger varandra visar hur otillförlitliga de är som historiska vittnesbörd.
Därtill kommer att tre av dem härrör från tiden efter Jerusalems förstörelse år 70 och krossandet av det judiska upproret, då det blivit viktigt att tona ner Jesus och hans anhängares revolutionära sidor och utmåla dem som väsentligen milda och politiskt oförargliga. Detta för att texterna skulle kunna tolereras av den romerska ockupationsmakten.

För den som är intresserad av att veta mer om denna fängslande epok finns en uppsjö av litteratur att tillgå, i synnerhet på engelska. Kvaliteten är, av naturliga skäl, mycket varierande – alltifrån seriösa försök att utröna vad som verkligen hände till diverse fantasiskapelser. Jag kan rekommendera ett par böcker som går att beställa från t.ex. de svenska sajterna www.bokus.com respektive www.bokon.se.

Reza Aslan: Zealot
(Författaren är ursprungligen från Iran men har i sitt nya hemland USA under ett par decennier forskat kring sitt tema. Han har även skrivit om islam). 
Pocket på engelska: Bokus 117:-.  Som e-bok: Bokon 69:-.
Finns även på svenska med titeln Upprorsmakaren. Inbunden: Bokus 182:-. Som e-bok: Bokon 95:-.

Elaine Pagels: The Gnostic Gospels
(Professor i religionshistoria vid Princeton University. Boken behandlar i första hand evangelier som inte finns med i Bibeln. Pagels har även skrivit en rad böcker i närbesläktade ämnen, t.ex. om Paulus, Judas, Tomas-evangeliet etc.)
Pocket på engelska: Bokus 119:-.

För den som är road av mer spekulativa men ändå tankeväckande utläggningar kan nämnas de nedanstående. Bägge funderar kring huruvida Jesus verkligen dog på korset (det finns ett och annat som kan tyckas peka i den riktningen), att han kanske togs ner ”i förtid” av sina vänner och därefter s.a.s. gick under jorden. Einhorns tes är att den Paulus, som i källorna dyker upp påfallande plötsligt, i själva verket var Jesus själv! Det här låter förstås mer än lovligt fantasifullt, men faktum är att båda böckerna är i hög grad läsvärda och ger oss åtskillig kunskap om den tid de behandlar.

Michael Baigent: Jesus-skrifterna
Pocket på svenska: Bokus 41:-.

Lena Einhorn: Vad hände på vägen till Damaskus?
Pocket på svenska: Bokus 42:-.

Sven Kruckenberg
dec 2014

Sven Karlsen har läst Lena Einhorns bok:

Ja, Lena Einhorns hypoteser var interessante og tankevekkende.
På vei til å forfølge de kristne i Damaskus opplevde Paulus en Kristus-åpenbaring, som snudde hans liv og tenkning helt om. Dette er blitt en av kristenhetens klassiske omvendelseshistorier. Ifølge tradisjonen ble han halshugd i Roma under Neros forfølgelse i år 64.
Forfatteren viser at nyere forskning har ført til store endringer i hvordan vi ser på religion og hellige skrifter. Dels kan kritisk forskning føre frem til nye, helt naturlige forklaringer av fenomener som før har blitt beskrevet som mirakler eller magi. Dels kan man, når man ser nøyere på når, hvor, hvordan og hvorfor de bibelske historiene har blitt skrevet ned, avsløre mye av bibelhistorien som myter og politisk propaganda. Enig. Det er grunn til å trekke mer enn bare skapelsesberetningen i tvil.

Gåten Jesus.
For kristendommen er det et fundamentalt spørsmål om Jesus virkelig har eksistert, men dette er nok ikke så sikkert som man lett kan tro. Faktisk er mangelen på historiske bevis for at han har levd så stor at han over tid kan komme til å bli plassert i samme kategori som Noah, Abraham, Dionysos. Einhorn spekulerer i om Paulus faktisk kan ha vært identisk med Jesus, og rett og slett være ham etter oppstandelsen. Kristus overlevde sin henrettelse, men kunne ikke vise seg etterpå av redsel for å avsløres og tas til fange igjen. Han begynte da i stedet å preke om seg selv i en ny skikkelse, som Paulus. Dristig hypotese!
Kan Jesus i denne kampen bare ha vært en i rekken av slike symbolske figurer for å overbevise om en ny moral, en ny religion i en ny tid? En idé om at jødedommen måtte forandres og tilpasses etter en stor politisk fiasko? Et symbol som av Paulus ble utviklet til en mer personlig historie etter et velkjent mønster? Tanken er spennende, og man kan bare håpe at fremtidens forskning vil komme nærmere sannheten bak gåten.
Jeg kom til å tenke på følgende skriftsted: I 1 Kor 15,14-15a sier Paulus: Men er Kristus ikke stått opp, da er vårt budskap intet, og deres tro er meningsløs. Da har vi vist oss som falske vitner om Gud.
Hva ville konsekvensen bli for alle kristne hvis forskning kan vise at Kristus ikke stod opp?
Den nylig avdøde britiske fysiker og kosmolog Stephen Hawking hevdet at det ikke eksisterte noen Gud.



Lena Einhorn, dotter till Jerzy och Nina Einhorn, som båda var ryktbara cancerläkare vid Radiumhemmet i Stockholm, blev själv läkare med samma inriktning. Hennes mångsidiga begåvning ledde vidare till vetenskapsjournalistik, dokumentärfilmande, författarskap. Läs mer om henne här: http://lenaeinhorn.se/om-lena/

april 2019

Fredrik Backmans En man som heter Ove
Vill man ha något lite mer lättläst mellan varven, kan jag verkligen rekommendera ”En man som heter Ove” skriven av kåsören och bloggaren Fredrik Backman. Ove, 59, är en stofil och misantrop med genuin social inkompetens. Inledningsvis är porträttet av honom en ren karikatyr men gradvis nyanseras bilden ju mer bakgrundshistoria man får läsa. Man får förståelse för honom och kan till och med känna ömhet för denna rigida gubbstrutt. En intressant romandebut om åldrande, vänskap, sorg, bristande livslust och den föränderliga mansrollen.
Gunborg Gustafsson

Låna böcker via internet från Elib
Nu kan du låna svenska böcker oavsett var i världen du befinner dig. Du laddar ner en e-bok till din dator, surfplatta eller smarta telefon (Android-telefon eller Iphone) via internet. Sedan kan du läsa boken utan att vara uppkopplad. Allt du behöver är ett lånekort på något av de anslutna biblioteken. På http://www.elib.se/bibliotek ser du vilka svenska bibliotek som är anslutna till elib-tjänsten.
Så här går det till:
1. Gå till bibliotekets hemsida och sök på e-böcker.
2. Installera gratis e-boksläsare första gången.
3. Välj titel och fyll i dina lånekortsuppgifter.
4. Ladda ner e-boken

Elib ägs gemensamt av Bonnierförlagen, Natur & Kultur, Norstedts förlagsgrupp och Piratförlaget. Det är alltså de som bestämmer när en bok släpps för utlån på elib. Bibliotekens kostnad för elib-lån är med nuvarande avtal mycket högre än för pappersböcker så biblioteken har lagt restriktioner på hur många böcker man får låna per vecka. Fem är vanligt, några har tre.
Mer information finns på http://elib.se/ebook_about_elib.asp

Här kommer några nya boktips:

Tomas Bannerheds ”Korparna”

Tomas Bannerheds ”Korparna”; 2011 års Augustprisvinnare, är en fantastisk debutbok. Vilket rikt naturlyriskt språk! Vilken guldklimp för den fågelintresserade! Det finns en nerv i allt som skrivs i den boken.
Vi får följa den 12:årige sonen Klas i en familj som kämpar för sin överlevnad på en mindre gård i strukturrationaliseringens sjuttiotal i Småland. I boken finns så mycket som man kan känna igen om man har landsbygdsbakgrund. Som en röd tråd går dragkampen mellan att Klas förväntas ta över gården och att han med sitt lysande läshuvud längtar efter att slå in på någon helt annan naturvetenskaplig bana.
Dialogen i den dysfunktionella lantbrukarfamiljen är sårig och full av förtvivlade försök att nå fram. Modern finns där med styrka och ömhet för de två sönerna medan den ångestfyllde och depressive fadern håller på att gå under av växande inre demoner, ständigt jagad av oro över vädret, djuren, skörden och annan tröstlös vardag.

Bannerheds debuthistoria är mycket imponerande. Den rymmer verkligen både himmel och helvete. Han har skapat trovärdiga människor och med sitt oerhört rika språk orienterar han sig i ljuset samtidigt som han visar på ett stort existentiellt mörker. Läs den!

Så en nyss Augustnominerad bok:

Cilla Naumann Springa med åror

Cilla Naumann blev en ny värdefull bekantskap. Har just läst ut hennes "Springa med åror". Jag med min agrara uppväxt fastnade för baksidestexten om ”sommargästen Johanna och bondflickan Monica”. Minns alltför väl den där klasskillnaden och vallgraven mellan landsbygdsfolk och stadsbor. Ett utrotningshotat lantbruk. Men boken gav så oändligt mycket mer med sitt intensiva, effektfulla och bildrika språk. Där fanns smärtan i att tidigt förlora en förälder, ungdomens förlorade paradis, utsattheten i att få ett annorlunda barn, stora katastrofen som anas. Romanen växlar mellan nostalgiska återblickar och mer smärtsam nutid. Och över alltihopa lyser den bortgångna moderns efterlämnade val av Edith Södergrans rader ”Jag har krafter. Jag fruktar ingenting. Ljus är himlen för mig.”

Gustavs grabb
Har läst Leif G W Perssons ”Gustavs grabb – berättelsen om min klassresa”. Lättläst och fascinerande. Utmärkt beskrivning av klassresans dilemma, aldrig höra riktigt hemma, ständigt erövra nya koder och maner, smälta in i nya miljöer. Man blir en kameleont. Intressant också att färska upp minnet av Geijer-affären och ”läckans” perspektiv på den.
GW väjer inte för att vända ut och in på sin byk, lämna ut sitt svarta hål, berätta hur han har försökt döva livsångest med arbete, alkohol, mat, kvinnor, framgång. Jag upplever GW som oväntat skör, en sorglig livsanalfabet. Skulden lägger han på sin klassresa och på sin mamma. Men väx upp, kan jag tänka då. Varför la han inte lite av alla de där pengarna på att komma tillrätta med sig själv? Men det gör väl inte en karlakarl?? Och det är ju boken, inte GW som ska recenseras.
Såväl klassresan som GWs enorma hunger efter pengar går som en röd tråd. Ändå är GW en klassresenär som har haft det väldigt förspänt på flera vis. Han var en grabb som det skulle kostas på, och pengar saknades inte till mat, böcker, kläder. Han kunde bo hemma under sin skolgång istället för att som glesbygdsbarnen vara hänvisade till möblerade rum utan ordnad kost. Som läsare undrar man om inte klassresan har blivit en symbol för allt negativt i livet, när det snarare är livsångesten. När GW i sista kapitlet skriver om att han till slut har kommit till insikt om att ”vi alla föds med sociala, ekonomiska och intellektuella handikapp och ju högre anspråk vi ställer på våra liv desto mer kommer de att plåga oss, i stort såväl smått”; ja, då känns boken riktigt stark.

Jersilds Ypsilon
Har läst Jersilds Ypsilon. Först kändes den lite knastertorr men snart nog rycktes jag med av det oemotståndligt skruvade, och mitt slutomdöme är att boken är underfundig och underhållande. Känns som en självbiografi, späckad av sådant som upplevs som fakta. Filosofiska och samhällskritiska ställningstaganden från Jersilds yrkesliv. Samtidigt väver han in fiktionen med galghumor och träffar ett antal av sina uppdiktade huvudpersoner. Man brukar ju säga att romanfigurer överlever sin författare men här är det tvärsom. Författaren följer utifrån en analyserande läkarroll hur romanfigurerna möter döden, försöker ge dem ett drägligt slut på livet. Men inte ens en författare undgår själv slutet, och även där hade romanfigurerna ett finger med i spelet; mer vill jag inte avslöja.. Till och med titeln Ypsilon är recycling; vilken final. Döden är den röda tråden genom boken. Hur upplevs döden och hur får vi värdigt slut? Har vi rätten att bestämma över vårt eget slut? En tankeväckande och storslagen bok.

Rickard Wolff Rikitikitavi
Gillade Rickard Wolffs självbiografi Rikitikitavi för att den innehåller så oändligt mycket mer än en egotrippad personhistoria. En folkhemsberättelse, javisst. Men också en utvecklingsroman om en lite oväntat skör och självdestruktiv människas väg ut i livet, smärtsamt självutlämnande. Glamouren kring kändislivet med teater, sång, musik, film och samtidigt den mörka bakgrunden med judehat och förintelsen och sedan en lysande beskrivning av aidshysterin med ny klappjakt på människor 40 år senare. Lättsamt språk rikt på poesi och levande aforismer. Sedan kan jag inte för mitt liv förstå hur en människa kan minnas så många detaljer från sin barndom och uppväxt; men det är väl en annan femma.
Gunborg Gustafsson


Kristoffer Leandoer September
Kristoffer Leandoers ”September” är ett mångfasetterat romanporträtt av en mor där huvudpersonen och berättarjaget inte har något namn. Skönlitterär frihet och inte biografins bundenhet, tänker jag, för väldigt mycket lär stämma in på Kristoffer Leandoers egen mor. Ser boken som en kärleksförklaring till en mamma som gick bort alldeles för tidigt. Om en kvinna som älskar livet men inte riktigt kan njuta av det. En fin skildring av hur hon växte upp under 30-talet i Stockholm, präglad av sin kyrkliga bakgrund där pappan är präst och mamman är en karriärplanerande prästinna. Jag känner mig förvisso berörd av att läsa om hur hon redan som barn flyr till litteraturens värld. Sedan byts den konservativa prästmiljön mot frigörande litteraturstudier i Lund och Cambridge. Hon börjar forska, drömmer författardrömmar men kommer aldrig igång, träffar kärleken, föder tre barn, bosätter sig i en Stockholmsförort, arbetar som lärare. Men efter småbarnsårens drömmar och yrkeslivets förhoppningar slår den där obönhörliga cancern till alltför tidigt. Det så ohyggligt svåra som skildras på ett rakt och osentimentalt sätt. Ett fantastiskt kvinnoporträtt. Förvisso en beundransvärd bok.
Gunborg Gustafsson

Anna-Karin Palms Snöänglar
Denna roman är en hyllning till Stockholm men också mycket samhällshistoria från ödesåren 1985-86 då homosexuella män misshandlades, EAP spred hatpropaganda, Catrine da Costa hade mördats och Olof Palme förföljdes. Mycket rör sig kring en androgyn 25-årig Hedvig och en synsk hund Billy. Ett myller av romanfigurer; människoänglar, bitterljuva och ömtåliga, roliga och fräcka. Vägar korsas, öden vävs ihop. Anna-Karin Palm rör sig i en litterär skattkammare och hennes romanfigurers namn leder till tankar på Love Almqvist, Ibsen, till tre goda ärkeänglar men även till ett par helvetesänglar. Anna-Karin Palm har ett vackert och vibrerande språk, mänskligt skildrade romanfigurer och bjuder på ett vintervackert Stockholm. En intressant bok med många bottnar. Tycker ändå att den inte lyfter riktigt lika mycket som min tidigare Palm-favorit ”Målarens döttrar”. Men det kan kanske ha med de olika miljöerna att göra.
Gunborg Gustafsson

Josefine Sundströms Boel och Oscar
I denna roman finns empatiskt skildrade gestalter som man gärna vill bli vän med. En historia om mötet mellan grannar, en ung och osäker kvinna och en man i 90-årsåldern. De blir vänner av en slump. De behöver varandra för att kunna se sina egna tillkortakommanden. Båda har svåra upplevelser i bagaget och har fastnat i det förflutna. En vänskap växer fram mellan Oscar och Boel. Den äldres liv speglas i den yngres, frågor om förlåtelse och ånger stöts och blöts. Där finns mycket som berörde, det allmängiltiga i hur livet är och hur det blev. Språket var bra, väl valda målande ord och en satsbyggnad som ibland lite trotsade allmänna reglerna. En läsvärd bok med andra ord.
Gunborg Gustafsson

Jerker Eriksson & Håkan Axlander-Sundqvist trilogi Victoria Bergmans Svaghet, böckerna Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.
Första boken ”Kråkflickan” började lite trögt för mig; kanske bara för att det var nya författare med ett myller av nya romanfigurer, men sedan var jag fast. Boken slutar lite abrupt så man går gärna raskt vidare med ”Hungerelden”. Sedan ”måste” man vidare med den tredje och avslutande ”Pythians anvisningar”; för de hänger så tätt ihop. Läs böckerna - i rätt ordning - men stålsätt dig rejält innan! Här är det rakt på sak, inga skygglappar, riktigt otäckt. Barns utsatthet och sårbarhet blir så tydlig, vuxna människors handlingar och bortförklaringar så råa och äckliga. Barns grymhet skyggas det inte heller för. Hur utvecklas ett barn som aldrig får någon kärlek, ömhet och trygghet? Hur överlever ett sådant barn? Jag vet inte så mycket om hur barn utvecklar dissociativa identitetsstörningar, men för mig kändes den gripande intrigen trovärdig om än onödigt bisarr. En trilogi väl i klass med Stieg Larssons Millennium-trilogi. Den fick ett specialpris av Deckarakademin med motiveringen ”En hypnotiskt fängslande psykoanalys i kriminallitterär form”. Verkligen välförtjänat, tycker jag.
Gunborg Gustafsson

Håkan Nessers Barbarotti-serie, böckerna Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma och Styckerskan från Lilla Burma.
Vill slå ett slag för Nessers serie om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti. Detta är mer existentiella romaner än kriminalhistorier, vill jag säga. Nesser har verkligen förmågan att överskrida genregränser. Fristående spännande intriger och jakt på mördare driver berättelserna framåt, men det fokuseras ännu mer på Barbarottis privata sfär och det samhälle som han lever i. Med ett rikt språk, typiska tidsbilder, tydliga personporträtt och inte minst de så viktiga frågorna kring liv och död. Hur klara av de liv som vi får.. Serien är skriven under sex år men jag har nu läst alla i ett sträck En lång och fascinerande läsupplevelse.
Gunborg Gustafsson

Boktips "Millenium"

Visst har jag läst kriminalromaner i unga dagar. Det var väl den enda litteratur som gällde för oss normalt läströtta på den tiden. Bokmal kan man knappast kalla mig numera heller, men jag läser fortfarande gärna en del dokumentärer, reseskildringar och annat smått och gott. Men deckare? – är det nu helt nödvändigt att spilla tiden på denna genre? Nej det trodde jag också ända fram till dess hustru Anneli och min yngre syster bevisade motsatsen. De bönade, bad och t.o.m. hotade mig med allsköns fasor om jag inte tog till mig ”århundradets deckare” Stieg Larssons ”Millenium trilogi”.

Något motvilligt tog jag mig an den första boken – närmast för att i någon mån försöka blidka de två närstående damerna. Men vad hände? Nog tog det sin tid att komma in i handlingen, men efter ytterligare några kapitel var jag helt uppslukad av det jag läste. Sedan fanns det längre ingen återvändo. Eftersom händelserna i trilogin fortsätter från bok till bok kunde jag knappt hålla någon paus överhuvudtaget dem emellan. De tre titlarna är: ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” samt ” Luftslottet som sprängdes”.

Stieg Larssons berättarkonst är suverän. Det som däremot fascinerar mig ännu mera är hans otroligt grundmurade kunskaper i områden som journalistik, datorkunskap, politik, kriminologi, statskunskap, säkerhetspolis och spionaffärer, psykologi, sexologi ol.a.

Filmatiseringen av trilogin håller tyvärr inte (kan inte hålla) helt samma klass. Den som däremot läst böckerna innan har givetvis en fördel av att kunna ”läsa mellan raderna”, vilket gör även filmerna sevärda.

Umeåsonen Stieg Larsson dog år 2004 - innan någon av milleniumböckerna hade kommit ut i tryck.

Christian Schönberg



”Vår inre apa –
det bästa och sämsta i den mänskliga naturen”
av Frans de Waal

Frans de Waal, numera bosatt i USA, växte upp i Holland och iakttog redan som pojke hur djur gör och funderade över varför. Detta kallas etologi och blev hans forskningsgren som ung student. Han blev med tiden professor i ämnet och en av världens främsta etologer med människoapor som specialitet. Han har studerat apkolonier i decennier och därmed kunnat följa många apor under hela deras rätt långa liv.

I ett område söder om Kongofloden har en förut som dvärgschimpanser betraktad apart upptäckts. De är i själva verket en egen art och kallas bonoboer. Schimpansernas kultur är krigisk och patriarkalisk, bonoboernas generös och matriarkalisk. Frans de Waal menar att vi har båda sidorna inom oss och är kapabla att ta fram den vi önskar. Han motsätter sig talet om människans inneboende ondska och att den framspringande godheten bara vore en sociokulturell fernissa över vår sanna onda natur. Dessa uppmuntrande - och uppfordrande - rön anser han sig ha stöd för i sin forskning.

Vi vet ju numera att vår och människoapornas arvsmassa stämmer överens till ca 98%. Därmed är det naturligt att det gemensamma ursprunget till många av våra förmågor, egenskaper och beteenden kan studeras hos dem. Frans de Waal visar med många intressanta, ofta rörande exempel hur empati och kärlek, maktstrider och intriger, t.o.m. organiserade uppror, finns i apornas värld lika väl som i människornas.

Jag ryser vid tanken på hur många schimpanser som plågats i tidigare djurförsök just på grund av den fysiologiska likheten och där man bortsett från deras psykologiska medvetenhet och känsloliv. De är våra mediciners martyrer.
Det finns enligt de Waal några hundra tusen människoapor kvar i allt mer trängda miljöer medan vår egen art snart är 8 miljarder. Hur kan vi låta våra utvecklingshistoriskt närmaste släktingar gå under?, frågar han. Då förlorar vi våra djupaste rötter och möjligheten till denna släktforskning i sin vidaste mening.

Boken slukas lätt över en helg med sitt fängslande innehåll och språkets flyt (säkert tack vare skicklig översättning). Man lämnar den med nya insikter om sig själv och med ny blick på människorna i sin omgivning, i politiken och historien. Läs den och upptäck din inre apa!

Boken är utgiven på det numera nedlagda Svenska förlaget 2005, ISBN 91-7738-707-4, kan sökas antikvariskt men finns till låns över en helg hos

Birgitta Kruckenberg

Den mirakulösa växtvärlden
Det finns böcker som öppnar nya världar – somliga i fjärran
exotiska miljöer, eller i rymden, andra som ger inblick i svunna
tiders tänkesätt.
Så finns det de, som avtäcker en värld alldeles intill dig, som du går
ut och in i varje dag utan att förstå den.

Så är det med växtvärlden, som sedan några decennier avslöjas
bit för bit.
Sätter du tänderna i en morot, kan den reagera: söt och god och
knaprig till en början, men sedan allt mer besk och bitter.
Pratar du med dina blommor? De kan svara med att öka sin nektar, visserligen i tron att du är ett bi med vibrerande vingar men de hörde
alltså lite fel.
Man har satt mikrofoner mot en trädstam och uppfattat dess knackningar, dess samtal med andra träd.
Låter detta som science fiction? Nej, det är forskningsresultat från
rymdvärlden alldeles inpå oss, som vi når utan raketer men som det är
dags att tränga in i.
Nummer ett är att inse, att vi är totalt beroende av växtvärlden och dess fortlevnad, dess parasiter som vi är i vår egenskap av djur.
Nummer två att inse, är att vi sågar på den gren vi sitter: människans
härjningar är förskräckande.
På naturhistoriska museet i Göteborg finns ett bås med ett draperi med
texten: här kan du se jordens farligaste djur! Bakom draperiet finns
en stor spegel …

Peter Wohlleben är en tysk skogvaktare, som med tiden tänkt om och
tänkt djupt.
Han har hittills skrivit tre böcker, av vilka den första, Trädens hemliga
liv, "slog ned som en bomb” och blev bestseller. Den består av en rad korta kapitel, som berättar om skogens internet, om trädens omsorg om sin unga generation, om deras försvar m.fl. kapitel med rubriker, som anknyter lättförståeligt till den mänskliga vardagen. Han är en fängslande berättare med lätt ton, som gör att man tar till sig kapitel efter kapitel med intresset i topp.




Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben, finns även som ljudbok och e-bok.
Läsprov:
https://books.google.es/books?id=Y-YCDQAAQBAJ&pg=PT72&lpg=PT72&dq=#v=onepage&q&f=false

Som framgår av läsprovet är Peter Wohlleben en flitig sverigeresenär!

Fler avslöjande böcker om den fantastiska växtvärlden – den fanns ju
faktiskt långt före oss och har använt tiden väl:

Förlagstexter till de följande två böckerna:
Intelligenta växter - Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv, Stefano Mancuso och Alessandra Viola, översättning Olov Hyllienmark, Bazar Förlag.

Växterna har ansetts som lågt stående organismer, men i och med
denna bok är det slut på det. Författarna beskriver växternas olika
sinnen, de har 15 fler sinnen än vi. Växternas förmåga att minnas och planera, kommunicera och reagera är häpnadsväckande och väl dokumenterad i forskningen. På punkt efter punkt visar författarna hur växterna är djuren överlägsna, men hur vi människor har med oss ett "djurmindset" som vi behöver kliva ur för att kunna ta in växternas storhet.
Till exempel att vi tror att man måste ha en hjärna för att vara intelligent - inget kunde vara mer fel! Boken är välskriven och vetenskapligt upplagd med källhänvisningar. LÄS DEN!!!




Växtrevolutionen, Stefano Mancuso, Bazar förlag. Översättning
Olov Hyllienmark.
Växterna har redan uppfunnit vår framtid! Det menar författaren Stefano Mancuso och skriver personligt och underhållande om växternas förmågor och hur de inspirerat människor genom historien och den senaste forskningen. En fullständigt övertygande ögonöppnare för växtrikets enorma potential att hjälpa mänskligheten med allt från hur vi organiserar samhällen och bygger hus, till hur vi faktisk är växternas slavar (kemisk manipulation). Rikligt med referenser till historiska källor, som Darwin och Leonardo da Vinci, likaväl som till färska forskningsartiklar. En bok som förändrar världsbilden, ger hopp och goda skratt.

Birgitta Kruckenberg mars 2020

Spansk nutidshistoria:
"De gömda rummen" av Care Santos
Ett trevligt sätt att lära sig lite mer om Spanien är att läsa ”De gömda rummen”  av Care Santos. Vilken bra familjekrönika! Där finns familjehemligheter som bara måste få komma upp till ytan. En berättelse om en uppdiktad affärs- och konstnärsfamilj i en verklig Barcelona-miljö, ett storslaget episkt upplägg.
Ett ståtligt borgarpalats, herrskap och tjänstefolk; fiendskap och passioner, mans- och kvinnoroller. Och i bakgrunden (eller förgrunden) en politisk
maktkamp under mer än hundra år med självständighetskamp för Katalonien, revolution, inbördeskrig. Mycket lärorikt om Spaniens nutidshistoria.
Intressant och läsvärt även om det kan vara lite jobbigt med den icke-
kronologiska berättelsen som skuttar hit och dit bland gamla tidnings-
reportage och modern mejlkorrespondens. Santos skriver på en flink
prosa, och jag önskar att många fler av hennes verk var översatta till
svenska. Boken finns på E-lib.


Vill också rekommendera Maria Dueñas, en spansk romanförfattare
från Murcia. Hennes debutbok "Tiden där emellan” är en fartfylld
och spännande, tidvis rafflande, roman med en ung spansk sömmerska
Sira som huvudperson. Hon råkade finnas i spanska Marocko under
trettiotalets inbördeskrig, och via kontakter lyckas hon till och med få
ut sin mor dit. Sedan under andra världskriget arbetar denna Sira i Madrid som informatör åt den brittiska underrättelsetjänsten när olika krafter vill att Spanien ska göra gemensam sak med tyskarna resp britterna; ett land som mest av allt behöver fred efter det uppslitande inbördeskriget.
Romanen bygger på en sann historia, memoarer skrivna av en brittisk
dam som är nära vän med romanens huvudperson. En välskriven roman
som inte heller saknar romantik. För den som vill lära sig mer om spansk
1900-talshistoria är detta en guldgruva. 

”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson, en gripande och fantastisk välskriven bok om en ung romsk kvinna som i koncentrations-läger övertar en död judisk kvinnas klänning med stjärna istället för ett stort J. Det finns gradskillnader även i helvetet. Om att sedan leva ett helt liv baserat på en lögnaktig identitet. Starkt skrivet om utanförskap och mörka hemligheter, ger en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens strömningar i Sverige. Brännande aktuell och angelägen apropå hur vi fortfarande behandlar romer. En välskriven men också obehaglig roman som förhoppningsvis också tillför samhällsdebatten något väsentligt.
Tankeväckande om vilka värderingar vi vill ska råda.

”Ensam i Berlin” av Hans Fallada är en omtalad roman om mänskligt
mod och komplicerade liv i ett hus i Berlin 1940. En nervpirrande moralisk berättelse som med stor skärpa visar på den tyska nazismens förtryck och såväl om illgärningar, medlöperi och opportunism som mänskligt mod och motståndskampen. Romanens huvudfigurer har verkliga förebilder, Elise och Otto spred antinazistisk propaganda på vykort och handskrivna lappar i Berlin.
”Jeder stirbt für sich allein” gavs första gången ut i Sverige 1948 med titeln ”En mot alla”. Boken har även filmatiserats. Nu finns en ny bokutgåva med
översättning. En fantastisk bok som jag verkligen rekommenderar, finns på E-lib.
Gunborg G

“El abuelo que saltó por la ventana y se largó”
– så lyder titeln på den bok vi i Sverige känner som “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” av Jonas Jonasson. Den är översatt till en rad språk, varibland således spanska och som bekant  filmas den också. Boken har valts ut av Torreviejas bokläsarentusiaster  i  Club de Lectura ”Ambigú”  för gemensam läsning, följd av en träff i stadens bibliotek för att diskutera den.
Kanske ett tips för parallelläsning?
feb 2014

Louise Boije af Gennäs var under 1990-talet en av Sveriges mest omdiskuterade författare. Redan debutboken Ta vad man vill ha (1991) väckte viss uppmärksamhet med sin rappa skildring av en grupp ungdomar som, tämligen skrupellöst, röjer runt en kväll i Stockholm. Tyngdpunkten låg (som jag minns det) på flickorna och deras trängtan efter vänskap och kärlek ­– en kombination som skulle visa sig bilda en röd tråd genom hennes författarskap.
Under resten av decenniet följde inte mindre än sex nya böcker med rätt olika teman. Min personliga favorit var Ju mer jag ser dig (1992), ägnad vänskapen inom en liten krets unga kvinnor. Den gav en fängslande inblick i en för flertalet män säkert rätt okänd kvinnlig värld. Manlig vänskap ser sällan ut på det viset. Den kan naturligtvis vara fin på sitt sätt men nog bara undantagsvis lika ömsint och inkännande.

Mest omskriven då det begav sig blev Stjärnor utan svindel (1996), vilken handlar om ett par väninnors lesbiska kärlek. Man kunde tro att ämnet vid det laget blivit avtabuiserat, att det inte längre skulle reta upp de etablerade tyckarna. Men det gjorde det på sina håll med besked och urartade stundom till häftiga personangrepp. Framställningen var bitvis öppenhjärtig, det är sant, men man förvånas ändå över rabaldret den förorsakade. Författaren utmålades som exhibitionist med avsikt att chockera (för att öka upplagesiffrorna, får man förmoda). En radiodebatt samma år med författarkollegerna Mats Gellerfelt och Jan Guillou torde vara ett svårslaget lågvattenmärke ifråga om ovärdigt agerande.
Själv uppfattade jag Boije af Gennäs som en lugn och rättfram person med ärligt syfte (ett intryck som föreföll bekräftas när jag en gång hörde henne framträda på ett bibliotek). De motiv hon i övrigt valt har heller inte varit särskilt utmanande. Men försäljningen av ”skandalboken” gick förvisso bra. Författaren gladde sig framför allt över att ha lyckats skriva något som visat sig verkligen angå många människor. I synnerhet inom homosfären – men alls inte bara där.

Efter 90-talets flödande skapande blev det plötsligt alldeles tyst på romanfronten. Visserligen arbetade Boije af Gennäs med manus för olika teveserier, men mången läsare undrade säkert vad som hade hänt med hennes mer episka ådra. En förklaring till tystnaden var kanske att hon bildade familj och fick barn, en annan att hon behövde lugn efter lång tid i rampljuset.

Hela elva år skulle förflyta innan hon återkom. För en tid sedan presen-
terades Högre än alla himlar (2010) som första delen i en planerad trilogi, där man får följa en grupp vänner under 2000-talets första decennium. Låter det enahanda? Inte för mig. Personerna man möter representerar ett brett spektrum, såväl socialt och yrkesmässigt som politiskt och sexuellt. De erfarenheter de genomgår rör sig både s.a.s. på ytan och berör livets djupaste, existentiella skikt. Huvudperspektivet är även denna gång det kvinnliga. Är det då en bok främst för kvinnor? Det tycker jag inte, tvärtom är manliga läsare säkert de som har mest att lära.

Den privata kretsen är berättelsens ena plan. Det andra utgörs av yttre händelser i Sverige och ute i världen under 00-talets första dramatiska år. De stora sammanhangen återverkar på de mer näraliggande, en växelverkan som kan sägas bilda framställningens grundstruktur. Greppet är förstås inte nytt, men det erbjuder ett tacksamt sätt att spegla det skede vi alla har upplevt, var och en med sina egna hågkomster.

Och genom alltihop löper det centrala temat i flertalet av Louise Boije af Gennäs böcker: den äkta vänskapen, den som består trots och genom livets olika prövningar. Hävdandet av den utgör hennes mest personliga bidrag till den svenska nutidslitteraturen.



Första delen av denna decennieexposé för fram till mordet på Anna Lindh i september 2003. När den svenska utrikesministern stacks ner på varuhuset NK i Stockholm befann hon sig i sällskap med arbetskamraten Eva Franchell. I sin bok Väninnan, utgiven i början av 2009 och nu tillgänglig i pocketversion, behandlar hon händelsen blott kortfattat. Men det förfärliga dådet fungerar som ett nav, kring vilket hela framställningen kretsar.




Bokens underrubrik är ”Rapport från Rosenbad”, huvudinnehållet ett inside-reportage från Regeringskansliet och Utrikesministeriet. Franchell verkade under många år där, främst som Anna Lindhs pressekreterare. Även privat blev de nära vänner. Händelserna som skildras täcker in perioden 1994-2006.

Det är en spännande skildring som levereras från maktens innersta korridorer. Vi får vara med om hur ministrar och andra ger sig i kast med såväl dramatiska som mer vardagliga händelser. En hel del interna diskussioner mellan dem och med statsministern Göran Persson redovisas (dock inte alltid faktiska samtal men på goda grunder förmodade meningsutbyten).

Trots många intressanta inblickar är det bitvis nedslående läsning. Maktspelet är allestädes närvarande. Åtskilliga agerande verkar handla lika mycket i egen sak som för landets bästa. Revirstrider är vanliga, ej sällan skjuter man ansvar ifrån sig, skyller på andra. Viktiga beslut fattas ibland skäligen lättvindigt, så till exempel när statsministern plötsligt och oförmodat utser outsidern Thomas Bodström till justitieminister.

Inför ommöblering i regeringen är det många som anser sig kallade och håller sig framme hos regeringschefen. Följden kan förstås bara bli en: när han har fattat sina beslut är nästan lika många gruvligt besvikna. Men så är det förstås inom många yrken…
Misslyckanden vi känner till från mediarapporter får ibland nya nyanser, vilka ibland förklarar men lika ofta förmörkar bilden ytterligare. Det främsta exemplet är kanske Laila Freiwalds oförmåga att tackla diverse situationer, både som justitie- och som utrikesminister. Leif Pagrotskys och Per Nuders tuppmentalitet exponeras. Inte heller bilden av statsminister Persson är särskilt smickrande.

Franchell hör själv naturligtvis till de socialdemokratiska leden (numera som ledarskribent på Aftonbladet). Det kan inte ha varit lätt för henne att avgöra vad som kan ges offentlighet och vad inte. Att hon prioriterat sin journalistiska yrkesheder snarare än solidariteten med rörelsen hedrar henne. Hon har sett och förmått redovisa även avarterna i partiets dåvarande maktcentrum.

Från vårt naiva gräsrotsperspektiv föreställer vi oss kanske innehavarna av landets högsta ämbeten som besjälade av viljan att göra sitt yttersta för landet och “undersåtarna”. Så sker säkert många gånger, men verkligheten kan också vara påfallande prosaisk. De agerandes egennyttiga kontroverser tycks ibland ta lika mycket tid och kraft i anspråk som det arbete de är satta att sköta.

Eva Franchells redogörelse är välskriven och lätt att ta till sig. Trots de blandade känslor den väcker vill jag rekommendera den till alla som intresserar sig för politik och andra samhällsfrågor. Den är ett värdefullt tidsdokument och kompletterar på ett fint sätt Louise Boije av Gennäs till innehållet delvis parallella berättelse.
Sven Kruckenberg